leavinghome

Kanske borde bloggen döpas om till returninghome.blogg.se?

Kanske ska det bli skärpning och kanske ska vi skriva lite i bloggen ibland, vi har ju typ två läsare och vi måste ju hålla dom nöjda. Såhär kommer ett inlägg!

Det snöar i vindarnas dal. Oändligt mycket. Sundsvall kallas ju "Guds blinda fläck" och nu förstår man varför. Kanske kommer jag och Patrik att snöas inne och bli tvungna att tillta kannibalism för att överleva. Detta är i nuläget mycket troligt, men vi är postiva ändå.

Tjo-flöjt!

Tillbaka i Sundsvall. Vinden viner - tårarna och snoret rinner. Det är vackert.

Nudlar till lunch också, så allt är precis som det ska.

Over and out, bitches //Mattias

Söndag kväll. Ångest. Ångest. ÅNGEST. Ångest.

Igår dracks det några 2,8or med Frans-Petter. Han blev full, vacker och oemotståndlig inom loppet av 2,8 sekunder (därav namnet på ölen, tror jag). Det togs en hel del bilder, kanske kommer någon att laddas upp här men för stunden får ni nöja er med fantasin av den brunstige legenden. 

Innan vi drog hem så såg vi senast Frans-Petter vild och villig på fest, ifärd med att slita ner taklampor, skrika könsord och dra igång lite Turbonegro. Även Daniel var där på kalaset och återigen hade han sina smart-glasögon och briljerade tydligen natten lång. Mattis var där, full, snuskig och iförd turkosa byxor, trendsättare som han är.

Och så vitt vi vet är Frans-Petter fortfarande där med kanske, bara kanske, exakt 2,8 promille i blodet.

Här har jag gått i veckor, funderandes över hur jag ska klara den ensamma vintern.
Men så idag kom räddningen!





Vem är du, min räddare? TACK!

Aaaah! Vilken måndag! Patrik är hemma igen och allt är som vanligt, det vet vi nu efter hans, så som alltid, underhållande och välformulerade blogginlägg! Gutår, gamle gosse, gutår!

Nu, däremot, ska vi ägna oss åt bättre sysselsättningar: handla kex till brieosten och kanske göra ett snabbt inbrott eller två. Hoho, jaja!

PS: det där med inbrottet nämnde jag bara för att vara häftig, vi ska egenligen bara äta brieost och kex. Kanske dricka saft till.

- Jag?

Kaos has been unleashed i lägenheten. Jag vet inte hur länge jag har behövt att klara mig ensam men det börjar lida mot sitt slut. Fienden har snart övervunnit mig. Det är disk överallt, maten är slut, toapappret likaså. Hur bygger man toapapper? Jag försökte att konstruera toapapper av ett gem och några gummisnoddar men jag misslyckades. Jag börjar tvivla på att jag har dom nödvändiga kunskaperna för att överleva ensam i Sundsvall. Min fiende är både listig, stark och uthållig. Och osynlig verkar det som. Antagligen en högt utvecklade alienform som har kommit för att överta lägenheten.

Men jag ger mig icke! Kampen fortsätter intill döden! (eller tills Patrik kommer hem och vi kan fortsätta titta igenom Skins-serien så jag får nått bättre att syssla med)

Men tills dess så får ni en film jag hittade på youtube som väldigt bra redovisar hur min helg har varit:

http://www.youtube.com/watch?v=RCRBj8IwKmw

PS: det är en lycklig slump att jag har exakt samma proportioner som Arnold, det blir enklare för er att leva er in då.

Situationen börjar bli allt mer ohållbar här i fortet. Fiender överallt. Friendly fire! Vietkong! Jag håller mig gömd under sängen för det mesta, utför endast kortare operationer när min fiende tillåter mig. Jag känner hur situationen håller på att glida ur mina händer. Jag måster snart dra till drastiska metoder, kanske ett direktanfall mot fiendes front! Sneakattacks at night! Dom ska inte överlista mig. Dom jävlarna!

Detta är korpral Mattias som rapporterar från krigszonen, det har nu gått över en dag utan mänskligkontakt (bortsett från bilturen med Tobias tidigare under dagen och då jag var och handlade mjölk för en halvtimme sen men iallafall...)

Det är nu lördag. Patrik är borta och jag är fortfarande ensam i lägenheten. Eller är jag? Röster och fotsteg hörs. Åtminstone hör jag dom. DOM! Dom är ute efter mig, det är jag övertygad om. Men dom kommer inte att få tag på mig, det är jag också övertygad om! Jag sov i garderoben inatt, med köksknivar som vapen och en pannlampa på huvuvdet så att jag ska kunna se mina fiender om dom väljer att storma min befästning. I skrivandets stund befinner jag mig i alltså i ett krig mot en ännu okänd fiende.

Men jag VET att dom spionerar på mig. Jag har bevis! Jag brukar fälla ner toasitsen men fann vid ett tillfälle igår att den inte var nedfälld. Min fiende hade begått sitt första misstag. Att ens använda min toalett under detta krig är för mig svårgreppat, men å andra sidan så vet jag inte mycket om denne fiende så jag kan inte dra så många slutsatser. Kanske är denne fiende från en kultur/religion/land/planet (!) där det är tradition att använda sin fiendes wc? Imorse hörde jag också en duns och fann att tidningen hade kommit. Eller? Eller var det kanske så att min fiende har ninja-kunskaper och helt enkelt tog sig in samtidigt som tidningen föll ned på golvet för att på så sätt dölja sina avslöjande ljud? Vad vet jag. Allt jag vet är att kriget är igång.

En rättning: min fiendes första misstag var inte glömandet av toalettsitsen. Min fiendes första misstag var att välja MIG som mål. The hunt begins...

Det är fredag. 17.09 och jag (Mattias) last survivor of Fridhemsgatan 23 skriver detta inlägg. Patrik är borta. Han drog utan att säga hejdå och lämnade en skål köttbullar i kylskåpet åt mig. Jag är ensam kvar. Ensam. Kvar. Ensam. Här i huset. Lägenheten menade jag.

Jag har bunkrat upp med ett kilo pasta carbonaro. Jag hoppas att det kommer att räcka länge. Helgen blir lång. Vintern och mörkret är här. Jag hör röster i trapphuset. Jag sitter vid brevinkastet och lyssnar. Timmarna passerar. Är dom ute efter mig? Vet dom att jag är här? Är rösterna kanske enbart i mitt huvud?

Jag väntar och iakttar. Jag måste behärska situationen. Jag har nu varit utan mänsklig kontakt i över 40 minuter. Detta är Mattias som skriver, ensam kämpe i lägenheten. Over and out. For now.

I fredags var det kalas! Ett jätte kalas utan dess like! Här kommer det bilder:









PS: nu kanske ni tror att tanke- och pratbubblorna är photoshoppade men dom kom faktiskt med på bilderna av sig själv. Jepp.

Idag stod jag och Frans-Petter uppe på Norraberget. Vi stod uppe i utkikstornet och blickade ut över landskapet. Vindarnas dal. Det var vackert, snön var nyfallen, Frans-Petters ögon tindrade av iver. Han var harmonisk. Men ändå var stämningen tung på något ovist sätt. Det låg förväntan i luften. Lugnet innan stormen. Förändringarnas årstid. Frans-Petter blickade ut över Sundsvall. Han drog ett djupt andetag och vände sig emot mig:
- Vindarnas dal sade du? frågade han mig.
- Ja, svarade jag.
- Nej, viskade Frans-Petter och skakade på huvudet. Syndarnas dal.
Och ikväll bär det av till kalas...

Mattias har gett sig ut på en promenad. Han har fullkomligt tappat det. Greppet alltså. Efter att ha suttit 5 timmar i ett hörn, så har han nu gett sig ut för att möta vintern. I VINDARNAS DAL!