leavinghome

Idag är det lördag, som ni ser på inläggets rubrik. Jag (alltså Mattias) är bakfull och Patrik också. Patrik brände 500 kr igår och är nu utfattig. Jag är fortfarnade rik. (Och snygg). Vi var ute på krogen med vår vän Daniel som med sina sensuella och fyrkantiga glasögon charmade och briljerade på hög nivå. Han var en syn för gudarna!

Nåja, nu till någonting mer intressant: musfällan. Hur går det? Har ni fångat en mus? Vi läsare klarar inte av att leva i ovissheten förfärliga skugga längre! Ja, så ropar ni. Men svaret är tyvärr att vi har inte fångat en  mus än. Dock har gjorde vi imorse en förträfflig upptäckt. Ostbiten på falluckan saknades! Fantatiskt! Detta är det yttersta och obestridliga beviset på att musen som vi kommer att fånga är otroligt intelligent. Den överlistade vår högt avancerade fångstanordning! André föreslog att vi skulle döpa musen till Mirakel, och ja, som det verkar nu är detta ett högst passande namn!

Ah, nu frågar ni självfallet: hur lyckades musen komma åt ostbiten utan att falla ned i glasburken of entrapment? Är inte detta en fysiskt omöjlighet? Och en välberättigad fråga är det sannerligen ni ställer, kära läsare. Låt mig med en bild illustrera det sannolikaste  händelseförloppet.

Det bör noteras att light-sabern har grönt och därmed gott ljus. Inte rött som är ont som till exempel Darth Maul har.

Likt alla andra stora bloggar, så drabbas även denna ibland av torka. Men lugn! Motivationen kommer med all säkerhet att infinna sig inom kort.

Det har nu gått ungefär tre dygn sedan den stora musfällan apterades. Utan framgång. Ännu. Vad framtiden har i sitt varma sköte vet vi ännu icke. Förhoppningsvis är det en mus med en IQ över 140 och ett sinne för att snabbt och effektivt tjäna pengar. Ja, vi väntar tåla modigt på denna räddning.

Under tiden vi väntar så har vi en annan räddning. En räddning från vad? undrar ni. Såklart. Ja, från den norrländska vintern, som kryper allt närmare. Man känner det i blodet, man ser det i de skrämda fåglarnas ögon och man hör det i de plågade pigornas rop. Vintern annalkas! Vinter annalkas! ropar dem brustet. Åh, ve oss, Odin!

Nåja, de andra räddning är då en särskild brygd. En magisk brygd. En brygd som män dött för att få tag på, och sedan dött när de också druckit, ty denna brygd måste hanteras med största möjliga försiktighet. Det sägs att receptet gavs till Abraham av Gud själv och att det var denna brygd som gav Abraham modet (och idéen) att offra sin egen son. Sådan effekter har alltså denna förträffliga dryck. T-RÖD! Nej, tyvärr, jag skämtar bara. Jag talar självfallet om mäsk. Mäsken som i skrivandet stund står och jäser i vårt skafferi. Den sagolika mäsken vars recept har gått 8000 generationer i Västerhaninges släkträd, från försupen-far till snart-fördärvad-son. Ja, denna mäsk är vår räddning. Desperata människor tar till desperata metoder.
Nåja, over and out!

....I VINDARNAS DAL!

Ett extremt avancerat dataprogram har tagit fram en bild på hur barnet/barnen kommer att se ut.

Idag har jag och Patrik inte gjort särskilt mycket. Patrik cyklade till affären, tidigt på morgonen, genom regn skur och antagligen ett hav av eld och arga pensionärer, för att handla färskt bröd och 4 liter apelsin juice. Kan ni se honom framför er? Kan ni? En hjälte. På cykel. På färd genom Sundsvall i motvind, en kall morgon. Ja, det är sannerligen en bild som får Jesus på korset att blekna.

Vi ska också försöka att fånga en mus. Förhoppningsvis finns det några på vinden. Jag (Mattias Myde) designade en felfri och ofelbar fälla som nu står redo där uppe. I mörkret. På vinden. Och väntar.
Patrik kanske hjälpte till en del med byggandet av fällan, det måste ju sägas. Men till den stora frågan: hur kommer musen att se ut? Kommer den att acceptera oss som sina fosterföräldrar? Kommer den att troget sitta på min axel och viska hjälpfulla tips i mitt öra när jag slåss emot bovar och banditer när jag löser mysterium? Kommer den att hjärtetroget följa råd, smita under dörrar och dyrka upp lås åt mig för att komma åt bortglömda egyptsi-skatter? Ja, antagligen. Men det återstår ännu att se. 

Här är en bild på fällan:

Hejsan! Nu är jag, Mattias, tillbaka. I Sundsvall.

Jag besökte, om än bara för en dag, Härnösand, där min vän Joseph bor. Joseph. Hur ska jag beskriva denna vän? Hård utanpå - mjuk inuti. Hans indiannamn är Lillebjörn. Det sägs att han föddes under bar himmel i på ett fjällmassiv, uppfostrades av vargar, lärde sig yla, jaga, döda, äta och leva med sin vargflock. Vid 3 års ålder slog han ihjäl varenda varg i ett vredesutbrott. Ja, så sägs det. Och minns, kära läsare, ingen rök utan eld. Alltså är detta ordagrann sanning.

Men kort sagt: jag och Joseph hade trevligt. Nu är jag tillbaka. I vindarnas dal!
När jag klev av bussen blandades genast mina salta tårar med det sura regnet i en bitterljuv blanding. Sundsvall. Kärlek och hat. Ljus och mörker. Ketchup och senap. Sundsvall. Sundsvall. Sundsvall.

Gör då ett tredje försök till att skriva ett inlägg. Hatar redan blogg.se.

En fet man med skägg vinkar in bilen att göra en vänstersväng. "En vänstersväng, vad är det för speciellt med det?", tänker ni. Egentligen ingenting, svarar jag. Men svängen upp över trottoarkanten fram till det gula huset blev starten på denna hemska(lika bra att inse. även om det är bra nu så kommer det i framtiden bli hemskt) period.

Detta är min, Mattias, redogörelse för dag 1. Den första dagen. I Sundsvall.

Jag skriver den nu, drygt en månad senare, eftersom det är först nu mina händer har slutat darra. Darra. Av rädsla. Såklart. Men också av kyla. Det är inte för inte som Sundsvall kallas för "Vindarnas dal".

Nåja, nu för att berätta om min första dag. I Sundsvall.
För att maximera känslan för er så har jag valt en låt som passar till läsningen. Lyssna gärna på den samtidigt som ni läser. ( här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=NG2zyeVRcbs )

Med ostadiga steg, likt Bambi på isen, kliver jag ur flyttbilen och kastar med mina tindrande ögon mina första blickar på vårt hem. I Sundsvall. Det är som en oskriven saga. En saga. Eller en mardröm? Kanske både och. Vem vet. Inte jag iallafall. Jag vet bara att mina knän skakar och tårarna sitter i halsgropen. Det är tur att Patrik står bredvid mig. Med sin fasta blick, varma kinder och björntassliknande händer. Åtminstone har vi vandra, tänker jag. Två vänner. Ensamma. I vindarnas dal!!!!

Detta är en blogg till alla er där hemma. Hemma. I Västerhaninge. Men också för er. I Sundsvall. Detta är en historia om två livsöden...